“Det ideella ledarskapet är det finaste vi har”

Magnus Östberg

Göran Nilsson är Eksjös mest kända doldis. Med prestigefyllda uppdrag inom både skidor och orientering har han rest världen över och upplevt OS, världscup och VM-tävlingar.

Det är en varm sommarkväll i juli 2009. På Ränneslätt står över 1000 funktionärer som under de kommande dagarna ska se till att O–ringen i Eksjö blir en succé. Framför dem står O–ringens generalsekreterare Göran Nilsson. Han har svårt att inte bli känslosam när han håller tal till alla – många som jobbat i över två år för att få evenemanget att bli verklighet. Men hur Göran hamnade här tar sin början redan på 1950–talet – i Hult.

Intresset för idrott har Göran med sig redan från barnsben. Föräldrarna var föreningsmänniskor och Göran spelade fotboll, åkte skidor och orienterade.

– När jag gick i första och andra klass anordnade vår lärare ett ”Vasalopp” för vår klass som jag vann. Det blev någon slags inkörsport till att det är kul med idrott, tror jag, berättar Göran.

Vid målgången efter Niklas Jonssons silver på 50 km

Efter några år i Hult flyttade familjen in till Eksjö. Kontrasterna mellan Norrtullskolan och Hult blev stora. Göran var van med nästintill militärisk disciplin medan den nya lärarinnan på Norrtull hade lite lösare tyglar.

– Jag ställde mig i enskild ställning när jag svarade på frågor och tog ifrån tårna när vi skulle sjunga. Det resulterade i att jag blev så pass mobbad att jag inte gick till skolan under en period, berättar Göran.

Idrotten blev dock räddningen. När det var dags för fotbollsmatch med klasslaget blev målvakten sjuk. Göran tog platsen och räddade två straffar och ett friläge.

– Med idrotten och föreningslivet fick jag snart frågan om styrelseuppdrag och andra ideella uppdrag, berättar Göran.

Och visst har det blivit gott om uppdrag genom åren – inte bara på lokal och regional nivå utan även nationellt. Bland de mest prestigefyllda uppdragen finns en rad ordförandeposter i Svenska skidförbundet, tävlingsledare för Slottssprinten och så mycket mer att det skulle kräva en mycket längre text än vad som ryms här. Men när Göran berättar om alla minnen från de olika uppdragen är det inte VM, OS eller världscupstävlingar eller mötena med kungafamiljen som han pratar mest om. Det är människor och platser han fått uppleva.

– Ett väldigt starkt minne som etsat sig fast är en resa vi gjorde med orienteringsgymnasiet till Kiev under slutet av 1980–talet. Den präglades av många smått osannolika händelser som att jag, som yrkesverksam militär, hamnade på en sovjetisk militärbas, fick se elitsatsande ungdomar livnära sig på tomat och vitt bröd (eftersom maten mest liknade grå gröt) och upplevde den sovjetiska sjukvården på ett nästintill skräckfilmsliknande sätt, berättar Göran.

Görans berättelser om minnen från de olika resorna runt om i världen är detaljerade, analytiska och fängslande. Han berättar med lugn röst om när han flängde runt som landslagschef på världscupstävlingar i längdskidor mellan 1994–2000. Som om det vore vilken vardag som helst.

– Efter ett tag ser alla skidorter nästan likadana ut. Tävlingsområdet ser likadant ut. Hotellen är ungefär lika, berättar Göran.

Samling inför invigningen av OS i Nagano 1998.

OS i Nagano 1998. Göran hejar fram Niklas Jonsson till en silverplats på 50 km. Segrade gjorde killen som ligger i täten på fotot, Björn Dählie.

Även om idrotten varit en stor del av Görans liv (och är än idag) finns det nog många som känner igen honom från musikens värld. Redan på slutet av 1950–talet kom han in i sitt första band; Bernes orkester.

– Vi spelade flitigt över hela Höglandet och jag skulle tippa på att vi fortfarande har besöksrekordet i gamla hotellträdgården, berättar Göran.

Men att kombinera idrott, musik och skola blev till slut för mycket.

– Att stå på Tranås stadshotell och spela och komma hem klockan tre på natten för att sedan stiga upp och tävla orientering vid sju gjorde att skolan blev lidande. Jag fick välja och valde idrotten, säger Göran.

Men även om Bernes inte levde vidare för Göran har musiken alltid varit en viktig del av hans liv. Som en självklar del i Dragspelsklubben Knekten är Göran välkänd som gatumusikant utanför Coop på sommarhalvåret.

– Och jag har ju även haft förmånen att leda allsången på Museigården under många år. Det är ju fantastiskt roligt, säger han.

Men, hur var det nu med O–ringen? Som orienterare, ledare och engagerad i Eksjö SOK under många år blev Göran tillfrågad att vara med som ledare när O–ringen gick av stapeln i Eksjö 1972. Och när Eksjö fick chansen att arrangera O–ringen 2009 klev Göran fram som generalsekreterare.

– Det är bland de största idrottsupplevelserna jag varit med om överhuvudtaget. Att stå på Ränneslätt framför tusentals funktionärer en varm sommarkväll i juli och hålla tal – det var knappt jag kunde hålla tårarna tillbaka, berättar Göran.

Hur det gick sen är historia – evenemanget kan inte räknas som något annat än total succé. Trots att Göran är mest känd för sina ideella insatser har han ju såklart haft ett långt yrkesverksamt liv. Som militär på Ing2 har han jobbat med allt från soldater till personalfrågor.

– Jag brukar se på mitt liv och mina uppdrag i tioårsperioder. Det mesta jag har gjort – både i yrkesliv och ideellt har gått i cykler om ungefär tio år. Har man suttit på en post mer än tio år är det dags att fundera på att göra något annat. Och jag har alltid varit nyfiken och hoppat på nya utmaningar – speciellt inom ideella sammanhang, berättar Göran som rekommenderar fler att engagera sig.

– Det idella ledarskapet är det finaste vi har – och det enklaste sättet att ge tillbaka till samhället. Du behöver inte vara ingenjör – det räcker att du är människa som gör ditt bästa. Jag har betalat med min tid och mitt engagemang. Min betalning har varit att jag fått se världen, möta människor och se platser som jag aldrig hade fått göra annars.

Göran Nilsson

Ålder: 74 år.
Familj: Fru och tre barn och sex barnbarn
Bakgrund: Har varit engagerad i Eksjö SOK och haft tunga uppdrag inom både längdskidor, orientering och skidorientering