Varje år besöker tusentals turister Gamla stan i Eksjö för att strosa längs gator och gränder, kika in på gårdar och njuta av atmosfären. Ett tränat öga lägger märke till originaldetaljer, tidstypisk panel och unika konstruktioner. Andra upplever bara helheten av den mångfald som uppstår då människor i generationer, under viss styrning, fått bygga det de tyckt var vackert.
– Bebyggelsen har anpassats efter tidens krav och behov, vilket egentligen skapar betydligt mer spänning än om hela området varit original från exakt samma tidsepok, säger Lennart och visar den vackra liggande panelen på fasaden utanför butiken Vackra.
– Genom borrningar, har vi tidsbestämt sylstockarna i källaren till år 1586-1587. Fasaden är sannolikt från tidigt 1800-tal. Närmaste granne är nyckelverkstaden i den gula putsade funktionalistiska byggnaden som på 1940-talet fick stora strama skyltfönster och svängda fönster vid entrén.
– De står här bredvid varandra, båda lika stolta över sin epok och trivs alldeles utmärkt ihop, säger Lennart.
så sparade vi.
När andra vaknade,
då ägde vi, vad de
andra saknade.
Tidens formspråk
På Huset där Annkis inredningsbutik finns, är fasaden från 1920-talet. Byggnaden där Restaurang Sunrise ligger kom till på 1950-talet, medan fastigheten mitt emot, som rymmer bland annat Ram & Design, uppfördes under sista halvan av 1800-talet. Den breda stensockeln längs gränden mot Arendts Byggmästares gata avslöjar gränsen mot det bakomliggande grannhuset – med byggår 1940. Och så här fortsätter det. Tidig 1600-talshistoria blandas med jugend och funkis och strömmar från nationalromantiken – i en alldeles självklar mix.
– Förutom den blandade bebyggelsen bidrar stadens oregelbundna rutnätsplan till en spännande upplevelse. Alla gränder är förskjutna, vilket skapar gaturum och en labyrintkänsla, som gör att du aldrig ser längre än till nästa gathörn, säger Lennart.
Själv förälskade han sig i staden vid första besöket.
– Den tillkommande byggmomsen gjorde att det inte fanns några jobb på arkitektkontoret jag jobbade på . Jag sökte jobb i Eksjö och när jag kom hit på anställningsintervju, i mitten av 1960-talet, gick jag en runda i Gamla stan. Jag ringde hem till min fru och sa ”om jag får det här jobbet kommer jag aldrig flytta från Eksjö”. Jag hade på något vis, kommit hem.
Kampen för staden
När Lennart anställdes som byggnadsinspektör, var den norra stadsdelen dåligt underhållen, på gränsen till förfall. Men husen stod kvar. Den medeltida kyrkan hade rivits 1886 och förmodligen var den stora saknaden av kyrkobyggnaden en av anledningarna till att Eksjöborna redan 1910 genomfört sin första bevarandekamp. Kampen för Vaxblekargården och dess unika takkonstruktion, som för övrigt bara återfinns på säterier på landsbygden och på Riddarhuset i Stockholm. 1945 hade Krusagården hotats av ett modernt bostads- och varuhus i betong. Några år hade projekteringen av det nya Tempovaruhuset inneburit att en fjärdedel av Gamla stan var rivningshotad. Varje gång hade eksjöborna och kärleken till staden segrat, tack vare en stark opinion och ett stort engagemang från stads-
arkitekterna Börje Stigwall och hans efterträdare Ulf Boardy.
– Sverige rev, frivilligt, under 60- och 70-talen, procentuellt sett, mer än vad som totalt utbombades i hela Europa under andra världskriget, berättar Lennart. Byggnadsbeståndet i Sverige från tiden före 1850 mindre än 0,3 procent. För Eksjö centrum är siffran 25 procent.
Men i Eksjö stod husen alltså kvar – mot alla odds. Om än i bedrövligt skick, med begynnande röta och hängande panel. Den nyanställde byggnadsinspektörens chef, Ulf Boardy, skrev brev till samtliga fastighetsägare i Gamla stan med uppmaningen att de skulle underhålla sina fasader. Brevet nådde drätselkammarens ordförande, förmodligen via en upprörd fastighetsägare, och Boardy uppmanades i sin tur av den kommunala ledningen att ”veta hut!”
– Så var stämningen och intresset för bevarandefrågorna. Vi ”slogs” för Gamla stan och vårt arbete då, gick ut på att försöka övertyga politikerna och allmänheten, att stadsdelen var värd att bevara för framtiden.
Smittande renoveringslust
Slutligen, 1968/69 beslutades att den kommunala stiftelsen Eksjöbostäder skulle föregå med gott exempel och renovera den fallfärdiga Smeagården från 1600-talet.
– Projektet blev mitt första uppdrag, som antikvarisk medverkare, och när Smeagården var färdig började det hända saker. Viljan att bevara och renovera smittade av sig hos fastighetsägarna. Arbetet har skett stegvis och i linje med vårt kulturhistoriska handlingsprogram. Efter tio år gick det av bara farten. Jag har jobbat i medvind, konstaterar Lennart, som ibland misstänkt ”speciella gaser i marken” kan ha påverkat Eksjöbons förmåga att se om sitt hus och Gamla stan.
– Många besökare är förvånade över att så få fastigheter är kommunägda. Eksjöborna förstår värdet. De är stolta över sin stad, sina hus och gårdarna, som oftast, står öppna för besökare.
Lennart har haft förmånen att färgsätta en hel stad och uppdaterat det kulturhistoriska handlingsprogrammet, som ska säkerställa framtidens förvaltande av stadens centrum. Trots att han är pensionär sedan 2002, bidrar han fortfarande med sin kunskap.
– Jobbet som byggnadsinspektör, ”kommunantikvarie” och stadsarkitekt i Eksjö blev en livsuppgift för mig. Jag känner mig privilegierad, att så länge jag kan kunna hjälpa till.