Bild: Lina Bäckman
Ett av James starkaste minnen från tiden som boxare är de olympiska spelen i München 1972 – året då terrorn drabbade OS.
– Jag hade redan boxats mina matcher, det blev ingen medalj för min del. På kvällen åkte vi in till stan. När vi kom tillbaka till OS-byn och satt på rummet och pratade igenom dagen hörde vi skotten, berättar James, som först trodde att det var femkamparna som övningssköt med sina tävlings-
pistoler.
Att elva israeliska idrottsmän blivit skjutna förstod de först dagen därpå. Den palestinska terrororganisationen Svarta september hade tagit sig in i OS-byn och den förtrollande känslan över att befinna sig bland världens bästa idrottsmän förvandlades över en sekund till ett enda stort obehag.
– Hela atmosfären var borta. Jag åkte hem så fort vi fick tillåtelse att lämna OS-byn. Det var en fruktansvärd känsla, berättar James.
Självförsvar
Egentligen drömde han aldrig om att bli boxare. Som 12-åring blev han mobbad, och fick en del stryk på gatorna hemma i Amsterdam. James pappa löste problemet som vilken före detta boxare som helst skulle gjort:
– Han tog med mig till boxningslokalen för att jag skulle få känna att jag kunde försvara mig. Jag tyckte det var kul och det gick bra för mig, riktigt bra, berättar James, som fortsatte att både träna och tävla.
Många har ett tungt bagage i ryggsäcken och har mycket som behöver få komma ut. Boxningen är ett fantastiskt sätt att slå av sig, under organiserade former.
I militärtjänsten blev han uttagen till arméns boxningsteam, med daglig träning och interna matcher. Han blev holländsk mästare i sin viktklass och i militär-VM tog han hem silvermedaljen. Resultaten tog honom vidare till OS.
Efter de dramatiska tävlingarna i Tyskland bestämde han sig för att satsa fullt ut på boxningen och bli proffs. Under den här perioden inleddes varje dag med en löprunda och fortsatte i träningslokalen med boxning och gymnastik. På kvällen var det dags för ett nytt pass i boxningsringen.
– Man tränar mycket på egen hand, även om man har sin tränare och en sparringpartner, säger James, som beskriver sig själv som en teknisk boxare. Han läste sin motståndare och satsade på att undvika smällar.
– De smällar man får känner man inte under matchen, man har så mycket adrenalin i kroppen. Det är först efteråt det gör ont.
På varenda match fanns pappan med i ringhörnan och stöttade sonen som vann de allra flesta matcherna. En av de få han förlorade var mot den afrikanska boxaren Tiger Quaye.
– Det blev min sista match. Jag fick flera smällar och plötsligt tog det bara slut. Jag var 27 år och hade ingen lust längre. Det var inte värt det, berättar James, som där och då tog av sig boxningshandskarna för gott.
Saknar spänningen
Han tog jobb i en bar, arbetade som säljare och träffade svenska Iona, som hade släkt i Holland. 1986 gick flyttlasset till Småland och Eksjö, där svärfar erbjöd familjen boende. James utbildade sig till svetsare och fick jobb på Eksjöverken. Där arbetar han fortfarande extra vid behov, trots att han egentligen är pensionär. Boxning ser han numera bara sporadiskt på tv, och konstaterar att sporten har blivit hårdare och tuffare.
– Det enda jag kan sakna är spänningen i matcherna. Som boxare går man igenom varje match minst tre gånger inne i huvudet. Både före och efter den fysiska matchen. Varje gång med samma höga puls.
Boxningsskola för ungdomar
Under en period, då James nyligen kommit till Sverige, drev han boxningsskola i Prästängshallen.
– Det var roligt! Kanske tar jag upp den tråden nu när jag får mer tid över som pensionär. Det skulle vara väldigt roligt att göra något för alla de ensamkommande flyktingbarn som kommit till stan. Många har ett tungt bagage i ryggsäcken och har mycket som behöver få komma ut. Boxningen är ett fantastiskt sätt att slå av sig, under organiserade former, säger James.
Att säga att James är rätt man för uppgiften är en underdrift. Boxningen sitter fortfarande i kroppen. Det han behöver är en lokal, några mattor och en ring.
Slutligen kan vi inte låta bli att undra hur det gick med mobbarna: Fick du någonsin anledning att slå tillbaka?
– Nej, det behövde jag aldrig göra. De lät mig vara i fred.
Ålder: 65 år
Bor: Lägenhet i Eksjö och hus i Hult
Familj: Hustrun Iona Cederlöf, tre vuxna barn och fyra barnbarn
Fritidsintresse: Fiske
