På Lennarts konditori möter vi Johan Söderman – folkbildare, musiker och professor. Efter 35 år i Lund och Göteborg har han flyttat hem till Eksjö. Här reflekterar han över musik, forskning och hur en småstad kan forma både människor och idéer.
– Eksjö har utvecklats till något annat idag än vad det var på 1980-talet, konstaterar han.
Det är en varm hösteftermiddag när vi slår oss ner på Lennarts konditori. För många eksjöbor är det en självklar mötesplats, men för Johan har den en särskild laddning.
– På 1980-talet var det här stället en naturlig samlingspunkt för oss ungdomar. Alla generationer möttes, det spelade ingen roll om du var 14 eller 24. Jag tycker fortfarande att det finns en sådan atmosfär här, säger han och ler.
Efter mer än tre decennier i Malmö, Lund, Göteborg och New York har Johan Söderman återvänt. Flyttlasset gick strax före sommaren och huset med potential på söder väntar nu på att fyllas med både familjeliv och bokmanus.
Från hårdrock till dr. hip hop
Musiken har alltid varit central i Johan Södermans liv. Som tonåring var han en del av Eksjös växande musikliv. Han spelade i rockband, bokade spelningar och hyrde utrustning av äldre musiker.
– Vi fick bygga vår egen infrastruktur på den tiden genom att låna, hyra och improvisera ihop utrustning. Vi ringde själva, bokade själva, ordnade konserter själva. Det var lärorikt, säger han.
TBV (Tjänstemännens Bildningsverksamhet) och föreningar som Tongång gav skjuts åt den lokala musikscenen. Johan minns både lyckade och mindre lyckade arrangemang, som när Cornelis Vreeswijk kom till Eksjö och nästan ingen dök upp.
– Då kändes Eksjö lite väl litet men nu förstår jag hur mycket vi lärde oss av att vi fick rodda allt själva.
När hiphopen slog igenom på 90-talet var Johan redan utbildad musik- och svensklärare. Han såg hur hans elever brann för musiken och valde att fördjupa sig i den – både som pedagog och forskare. Avhandlingen Rap(p) i klockan (2007) gjorde honom känd som ”Dr. hip hop”.
– Jag fick prata i radio och det blev både en del mer lättsamma samtal som när jag diskuterade med Doggelito i radio, men också mer seriösa inslag i P1, berättar han.
Sedan disputationen har Johan fortsatt att utforska musikens roll i samhället. Hans forskning spänner idag över tre områden: musikpedagogik, barn- och ungdomskultur och folkbildning.
Han är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet och sitter i styrelsen för Folkbildningsrådet. Just nu leder han ett projekt om svensk gangsterrap, finansierat av Vetenskapsrådet.
– Den här musiken kan både skapa gemenskap och dra unga närmare kriminalitet. Det är ett dilemma, men också något vi måste förstå om vi vill bygga ett civiliserat samhälle, säger han.
Att flytta tillbaka till Eksjö var inte självklart. Men när ena dottern fastnade för gymnasiet här och frun fick undervisningsuppdrag på den utlokaliserade förskollärarutbildningen på Campus I12 via Högskolan i Jönköping började tankarna ta form.
– Jag har alltid flyttat dit där jobben funnits. Nu har jag friheten att jobba på distans, skriva och handleda. För första gången kunde jag välja var jag ville bo.
Skillnaden mot storstaden märks tydligt.
– I Göteborg blir man lätt anonym. Här är folk välkomnande och personliga. Det känns inbjudande att komma hem, säger Johan.
Han konstaterar också att Eksjö har förändrats.
– När jag flyttade som 21-åring hade jag känslan av att Eksjö var Sveriges tråkigaste stad. Det är det verkligen inte längre. Föreningslivet och kulturen imponerar. Man har byggt något unikt här, konstaterar han.
Bildning som livsprojekt
Folkbildning är ett återkommande tema i Johans arbete. Han ser hur studieförbund och folkhögskolor kan skapa möjligheter som annars saknas – men han oroas också över minskade bidrag.
– På 80-talet kunde ett band registreras i flera förbund och få stöd flera gånger för samma aktivitet. Det var ju inte alls bra, så en del av kritiken som studieförbund fått är befogad. Men samtidigt måste vi värna den fria bildningen. Den är central för både kultur och demokrati, säger han.
Trots att mycket av tiden går åt till forskning och handledning finns skrivandet alltid närvarande. Flera böcker och artiklar är redan publicerade, men han lämnar dörren lite öppen för att skriva något mer populärvetenskapligt i framtiden.
– Jag har ju skrivit en del krönikor åt Sydsvenskan så visst har det funnits tankar på att skriva något mer lättillgängligt i bokform också. Kanske en bok som berättar om musik, bildning och ungdomskultur ur ett större perspektiv. Men vi får se vad det blir, säger han.
Och musiken finns kvar. Ett av de senare musikprojekten var bandet ManCamp som spelade ZZ Top-covers. Förra året var han också en av initiativtagarna till en hyllningskonsert för sin bäste vän, Eksjö-musikern Ted Stenlöv som gick bort 2022. Men någon hip hop har egentligen aldrig varit någon favoritmusik för Johan.
– Det lyssnar jag på mer av sociologiskt intresse. Det gör också att jag kan se det med lite distans, vilket är bra för forskningen, säger han.
När kaffekopparna är tomma på Lennarts konstaterar Johan att cirkeln på många sätt är sluten. Han är tillbaka i staden där allt började, men med många år av andra erfarenheter i bagaget.
